-
 Varför är det så svårt att lära sig
leva med det vanliga, ordinära
livet?
- 10 november 2006
- Varför är det så svårt att lära sig leva det vanliga, ordinära livet? Det där fan-va-kul-med-ännu-en-
tisdag-mitt-i-månaden-livet. Jag borde
ha hajat det där nu. Men jag känner mig som en skolpojke, som en tjuvåkare. Jag håller ständigt koll på vilka som kliver på längs mina vardagar, för att se om det
finns några kontrollanter bland dom.
Ni vet, de där som lärt sig att hålla kniven och gaffeln på rätt sätt, vars rörelser alltid ser så skrämmande perfekta och uttänkta ut. Alla de där som är snabba
med att tala om för en att man är en idiot som inte lärt sig koderna än. Alla verkar ha fattat grejen. Jag har inte fattat nåt.
Jag sitter hemma och skriver på dagarna. Det är mitt yrke. Jag hör människor, som kommer från samma bakgrund som jag själv, skryta om att dom aldrig läser böcker.
Ska jag känna samhörighet med dom och i så fall varför?
Varför är arbetarklassen så jävla puckad att den frivilligt väljer att supa, teveknarka eller helt enkelt jobba ihjäl varenda dröm som finns? Så fort människor
kommer samman i en grupp vill jag bara välta över och kräkas våldsamt. Ändå strävar jag efter att ha samma blick i mina ögon. Jag vill verkligen kunna känna ro, och
en mening i att känna dagarna rinna undan, som sand eller vatten mellan fingrarna. Folk är bara rädda om sina inälvor. Sen får dom dubbelhaka och ölmage och tycker
sossarna gör ett bra jobb trots allt.
Det är för jävligt det mesta. Man lägger några spänn till flodvågens offer och köper sig fri från allting, sitt eget liv till och med, sin skuld. Folk skrämmer mig
för att dom påminner om mig själv. Det kanske är hela saken. Om det är så, och det hoppas jag, så har jag väldigt fel. För i sådana fall bor det en stor dröm bakom
varje par ögon, i så fall finns en längtan bort och ut, till något större och viktigare hos oss allihop. I Rom finns en kyrka där man kan se skeletten, uppställda
mot väggar och hängandes i tak, av hundratals munkar.
Det är vackert och rätt groteskt.
I golvet har någon, jag vet inte vem, skrivit en hälsning.
Det står "Vad Ni är nu brukade också vi vara, vad Vi är nu kommer Ni att bli".
Solen värmde knappt alls när jag kom ut från kyrkan.
- Av Marcus Birro
- Marcus Birro är poet och författare. Marcus är aktuell med diktsamlingen 43 dikter och en poesiturné runtom i Sverige.
- Tidigare ledare
|
|
