• Varför blev det såhär?
  • 30 november 2005

  • Det finns en glöd, en gnista, ett litet bloss av värdigt ljus inom oss alla. En liten ångmaskin som i våra hjärtan puttrar runt. Ett sågverk som genom våra levnadsår flitigt levererar flis till den lilla maskinen som producerar värme till våra själar. Alla har vi en dröm, en idé att livet kan innebära något mycket mer. Kalla det hopp eller vad fan ni vill men vi äger alla en önskan efter att livet ska bli något mer, att allt ska flyttas upp några nivåer och bli något helt annat än det lilla vi så enträget väljer att kalla våra liv. Vi lever för plasten, för prylarna och plasmaskärmarna. Vi lever inte för livet utan vi väljer att fästa vårt magra intellekt på sånt som egentligen inte räknas. Tunnelbanor tutar ner oss till bristningsgränsen och livet ska hela tiden vara gran, glitter och prydligt staplade tallrikar. Pengarna är svaret på livets allra svåraste frågor för kan vi inte få tag i det där som alla andra har så måste vi kompensera med att skaffa oss ännu mer prylar och bördor.
    Vi ska alltid vara perfekta för att vi tror att våra medmänniskor på något konstigt sätt ställer krav på oss, att vi måste leva upp till en norm som egentligen inte ens existerar. Vi håller in magen och superhjältsslår oss genom livet och flyger in och ut genom människor utan att riktigt stanna kvar och kyssa allt det där vackra som vi alla egentligen besitter. Varför är vi alla så jävla upptagna hela tiden? Varför är vi människor såna sillmjölkar att vi låter vår bekvämlighet sätta sig före vårt livs största äventyr, det att omfamna livet och skita i att alltid vara så jävla perfekta. Men mina vänner, vi har inte alltid varit såhär osäkra för kom vi inte till den här världen i ett skrik som nyfiket tog sitt första andetag och tänkte; Fan va coolt det här kommer bli! Var det inte så att vi aldrig tvekade på att våra liv skulle bli fantastiska!! Att vi skulle bli något annat än stress, press och orliga magar. Sprang vi inte ut i livet och skrek; HURRA och hand i hand med fantasin över en regnbåge kraschlandade i den barnsligaste skönheten. Visste vi inte att vi var här för att älska, här för att låta hjärtat dunka hela jävla världen vacker. Varför svek vi allt det där, varför dog vi från varandra? Varför blev vi alla såna tråkiga djävlar!! Varför började vi svika varenda mänskligt andetag i våra lungor?

    Av Ismael Ataria
  • Ismael Ataria är ordförande och en av upphovsmännen bakom Kalashnilove. Ismael är poet, författare, artist och ena halvan av syntgruppen Etna (http://www.etna.nu).
  • Tillbaka till startsidan
Copyright © Kalashnilove 2007